För att kunna arbeta med att skapa studiero behövs en definition om vad det egentligen innebär och ska vara. Det är svårt att skapa något utan att riktigt veta vad det är. Om många personer tillsammans ska bygga ett hus, är det sannolikt att det finns en detaljerad ritning som beskriver inte bara var det ska stå, utan även detaljer som storlek, form och estetik, såväl som detaljer om ledningar och rör. Om det inte skulle finnas en ritning utan alla byggde efter eget huvud, borde det uppstå allvarliga problem.
På samma sätt är det också många aktörer i ett klassrum som är medskapare till den situation som ”blir”. ”Blir” är ett ord som inte uttrycker ansvar som att det är någon som gör det som blir. Det är ingenting som bara ”blir” av sig själv. Det finns alltid någon eller några som gör det som blir. Sannolikt summan av det som alla gör.
Det betyder också att om något annat ska ”bli”, så innebär det en förändring från ett ”nu” där något ”är”. Det som ”är”, är summan av det som samtliga aktörer väljer att göra ”nu”. Om något annat ska ”bli”, innebär det att samtliga aktörer gör andra val som innebär förändringar av det alla gör som sedan ”blir”.
Vi befinner oss alltid i ett nuvarande tillstånd som ser ut på ett visst sätt. Vi ser alltid olika på det som är och är olika nöjda med hur det är, beroende på vad vi har för bild av hur det borde vara istället.
På samma sätt som den förändring som ”blir” när ett hus byggs på en tidigare obebyggd tomt, behövs någon form av beskrivning om hur byggprocessen ska se ut och som tar sin början i en ritning om hur det färdiga huset med en planerad tomt ska se ut.
Normalitet och avvikelse från norm
Om någon upplever något som normalt, upplever den personen som oftast ingenting. Allt är bara som det är och borde vara, det som vanligast är och vad man är van vid. Kanske också vad som är rätt utan närmare eftertanke, eller vad som kanske är fel men vanligt och därmed acceptabelt.
Det vi ofta uppfattar väldigt olika och riktar varierande uppmärksamhet på, är avvikelse från det normala. Problemet då kan vara att någon upplever det som händer som en avvikelse från norm, medan andra inte gör det och tvärtom anser att det ingår i det normala. Men det kan också vara så att man upplever det som avvikelse från olika normer. Det kan då råda enighet kring att det faller utanför det som borde vara normalt, men att det som borde vara är olika saker. Man är enig mot det som hände, men oeniga i vad som borde vara istället.
Om en klass består av 25 elever och att det därutöver finns en lärare, kan läraren själv ha 25 relationer, en till varje elev. Men sammanlagt kan dessa 26 personer ha 325 möjliga relationer till någon annan.
Uppfattningarna och enighet eller oenighet som bryts mellan aktörerna i ett klassrum, är milt uttryckt komplexa. Om en lärare bestämmer sig för att arbeta för en bättre studiero, kan enigheten med läraren vara både större eller mindre i det mesta. Enigheten om vad man inte ska göra kan också vara stor trots allt. Men svårigheten i vad det är alla ska göra för att komma till en situation av studiero som ett normalt tillstånd kan variera mycket. Om alla ska dra åt ett gemensamt håll och om läraren som chef och ledare för klassen ska ta sitt ansvar och arbeta för att alla aktörer samverkar mot ett gemensamt och önskat tillstånd, kommer läraren att ställas inför ett antal svårigheter.
Till skillnad från exemplet med husbygget, finns där en tydlig ritning som beskriver hur huset ska se ut och som sedan avgör hur planeringen av byggprocessen läggs upp.
När det gäller projektet med studiero började det mer med en enighet mot ej önskvärda avvikelser som oordning i skolan, än en definition av vad som skulle byggas.
Studiero, en ansats till definition
Från början när ”studiero” skrevs in i skollagen, fanns ingen närmare definition. Begreppet tillkom före nya skollagen 2010, då det infördes åtgärder som ansågs brådskande för att tillförsäkra eleverna ökad trygghet och studiero. Det handlade då om beslag av mobiltelefoner och ökade befogenheter när det gällde åtgärder mot störningar som ingripande mot störande elever (Regeringen, 2007).
När nya skollagen sedan kom skrevs studiero in i lagen utan närmare definition:
Alla elever ska tillförsäkras en skolmiljö där utbildningen präglas av trygghet och undervisningen präglas av studiero.
(Skollagen 2010)
Först senare lades till:
Med studiero avses att det finns goda förutsättningar för eleverna att koncentrera sig på undervisningen.
(Regeringen , 2022)
Sex år tidigare skrevs en rapport av Skolinspektionen som där utgår ifrån en definition att studiero är när elever arbetar med sina studier utan att det inträffar störningar (Skolinspektionen, 2016). Den har titeln ”Skolans arbete för att säker ställa studiero - det räcker inte med att det är lugnt, eleverna måste lära sig något också”.
Lärdomen skulle kunna tolkas som att ambitionen att det skulle råda studiero mer hade tolkats som att frånvaron av störningar inte räcker, undervisningen måste fungera också. Tidigare var början att tillförsäkra studiero som om det då skulle tillförsäkra eleverna en god undervisning. I definitionen kommer undervisningnen först.
Det finns två led i definitionen.
- Eleverna studerar.
- Ingen eller ingenting stör.
För att studiero ska råda krävs då att:
- Läraren genomför undervisning som leder till att elever studerar och lär sig det som är målet för planerade aktiviteter. Eleverna, som grupp och var och en som individ, väljer att följa anvisningarna för arbetet och jobbar aktivt för att lära sig det som är målen för undervisningen.
- Läraren kan åtgärda störningar under arbetets gång eller förebygga att de upprepas till en kommande lektion så att de på sikt minskar eller helt upphör. Eleverna hörsammar lärarens åtgärder och ansatser för att få störningar att upphöra.
Under en process att öka graden av studiero behöver läraren sannolikt arbeta med att både arbeta med undervisningsplaneringen och åtgärda och förebygga störningar.
Historien med skollagstiftningen så här ett dussin år senare, visar på en högre grad av fokus på åtgärder för att hindra det som inte ska ske snarare än att främja det som ska ske. Ett bredare fokus skulle vara att också främja studiero, som också kan ses som ett inbördes samband mellan undervisning och störningar, att minska störningar, genom att förbättra planeringen av undervisningen.
Om vi ser skolans problem med störningar som att skolan är ”tandlös” och saknar befogenheter att sätta stopp, blir lösningen naturligtivis att ge skolan ökade befogenheter och använda dessa till att sätta ner foten. Om vi istället ser störningar som ett symptom på att alla elever inte hänger med i undervisningen, blir lösningen att förbättra undervisningen så att alla hänger med. Men vi skulle också kunna välja att hålla båda tankarna i huvudet och välja de insatser som ger bäst resultat i den situation vi befinner oss.
Problem är ett grekiskt ord som betyder ”utgångspunkt”. Ju fler utgångspunkter vi har ger fler möjligheter att både förstå och åtgärda problem. I en ”utgångspunkt” att en elev inte vill jobba kan ge en ingång att både motivera och tvinga. Men om en elev helt enkelt inte förstår eller kan och inte hänger med, kan inte lösas med annat än att höja elevens förmåga att delta efter att ha kommit fram till vilka svårigheter det handlar om, och möta det genom en bättre undervisning.
En ansats till utvecklad definition:
”Studiero råder när alla elever kan välja att delta en tillgänglig och inkluderande undervisning i en lärmiljö utan störningar.”